Den gången är nu.

Den talar om att vi är abnormt stora, men små, betydelselösa. Fina fast fulare. Fel fast lyckade. Tryggt att inte behöva tänka själva. Trygga med den nära intill.

Vi vill greppa orken innan tidens tyngd träffar marken. Vi lyfter blicken uppåt. 

På dig. På mig. På oss. På den.

Den har oss. Vi hänförs. Den. Vi är så fullfjädrade, vi. Ja, så oförskämt världsvana. Den säger det. Vi tar greppet om orken. Dagen är vår. Mjukt skira kläder, grässtråna kittlandes längs benen. Wow. Vi snurrar runt med vinden till låns mot vår kind. Vi är i en virvel av vårt vackraste.

Tills vi stannar, försvinner ifrån. Den ser, vinkar in oss från sitt självbedrägligt skimrande luftslott. Den blir sedd. Vartenda jävla gång blir den sedd. Vårt vackraste får vänta. Världsvana i illusionen. Vi blundar. Intensivt. Håller ögonen stängda. Intensivt. 

Vi har allt. Alla har allt. Vi har alla överallt. Nu. Nu. Nu.

Vi sliter oss ifrån, flyr den. In i leendet vi delar, i den frekvens den inte förnimmer. Tiden är ännu vår, inte dens. Vi vilar tillsammans i det lekfulla leendet. Vi tittar, intensivt. Håller ögonen öppna. Intensivt. 

Som små barns förväntan på livet innan då blev nu. I det språk den inte talar, den radar den inte når, väljer vi vårt vackra, vackra oss.

Det var en gång ett vi som inte levde genom en tillsynes oskyldig skärm. 

Den gången kan vara nu.

 Illustration: Maja Lindberg