Någonstans mellan Andetaget och Havet.

Det första tappar hon vid ankomst - att titta ut över det hela paralyserar henne. Av förundran.
Det andra tappar hon vid det sinnliga mötet med det isande.

Ansträngningarna utanför denna paradisbubbla är många till att försöka kontrollera,
bygga korthus av krav
som ändå blir fula och aldrig håller.
Här är hon ur stånd till att härja med sitt kontrollbehov. Fullständigt chanslös.

I ärlighetens namn är den nakna resignationen från allt hon är och inte är fullständigt befriande, tillochmed beroendeframkallande.
Vattnet lockar fram en känsla av kärlek till Alltet.
Den kärlek hon vanligtvis känner på avstånd.
Världssituationens ödesmättade skynke
som ibland känns lite överhängande,
har gjort det svårare för henne att ha
den kärleken nära till hands.
Inte omöjligt, bara lite svårare.

Varje gång blicken möter vågorna eller himlavalvets stormdans,
varje upptag av kylan som tränger igenom,
så har hon den.
Hon känner den.

Tårarna av förundran är alla vittnen till detta.
Mellanrummet mellan henne och Havet,
obefintligt egentligen och samtidigt enormt
som håller så mycket kärlek att det är löjligt.
Med staden hon älskar stabilt i ryggen och vattnet som kramar om
släpper hon alla krav och finner förmågan i sig själv till att känna kärlek nära,
så nära.

Hennes människor får den riktad mot sig i versaler och på samma gång i tystnad helt ovetandes.
Hon har blivit duktig på det, att älska på avstånd. Staden, hennes människor, sig själv.

Men här i mellanrummet.
Här är hon nära.

Det tredje tappar hon
 varje gång hon misslyckas med
 att förmedla allt
 Havet lär henne
 till människorna
 

hon kallar
 sina.

På avstånd.
 Fast kanske ändå lite
   närmare för varje dag.