Året var 1988. 

Bäbisen eller ja, jättebäbisen är väl mer korrekt uttryckt, tog sig ut i världen med nästintill 5 kgs tyngd. Omgivningen var intresserade av henne, de fascinerandes. Så stor tjej, wow megabäbis!

Säkerligen inte det mest önskvärda eller smickrande att ha med sig som signum, men det var vad det var.

Hon var av någon outgrundlig anledning festens mittpunkt. Det kan ha berott på den lysande gredelinlila stickade jumper med matchande tossor till som mamma stickat till henne.

På denna tid var det inte sällsynt att man spenderade en del av dagen och även kvällen på någon av stadens mysiga caféer. Hennes föräldrar var inte annorlunda. Megabäbis var med om äventyr dagarna i ända. I sin bärkorg satt hon upphöjd på caféernas bord, bardiskar och liknande höjder där hon hade full översyn över de som skulle bli föremål för hennes superkraft- översyn över människorna runtomkring. Megabäbis förflyttades från famn till famn där kinderna drogs från höger till vänster utan förbehåll. Hon lärde sig fort att känna igen hur de fungerade, doftade, ibland luktade, deras intentioner, vad de önskade att framhäva men framförallt kämpade för att dölja. Varför kändes somligas famn så bekväm? Och hur kom det sig att vissa hade så mycket läppstift? Kanske var det för att kunna lämna avtryck på hennes kinder, var ett mysterium.

Det var en mysig tid, tiden på caféerna med mamma och pappa. Hon hann samla på sig mycket styrka och inkännande under denna tid.

Dessa skulle komma väl till pass den där tidiga morgonen i april 1992 strax innan hon hade fyllt fyra år. Officeraren hovrade fram och tillbaka i vagnarna på tåget med bestämda och inte ett dugg välmenande steg. Hon kände faran, hon kunde sniffa sig till den. Kan ha berott på den höga febern eller officerarens ilske-lukt, oavsett vad visste hon att det var dags att steppa upp. Mamma och pappa kunde inte ta hand om detta på egen hand. Om ilske-lukten kände av eller fick reda på att Megabäbis - som nu var en liten flicka hade hög feber skulle de få lämna tåget, vilket inte var ett alternativ. Detta visste hon inte då, men det var det sista tåget som lämnade forna Jugoslavien innan landsgränsen stängdes.

I Det nya landet var det annorlunda. Mycket annorlunda. Inga mer caféer med mamma och pappa. Ingen farmor som nattade henne till sömns, ingen farmor som ropade på henne för att överlämna 2 kg ris till den äldre tiggande damen, som knackade på dörren samma klockslag varje söndag. Ingen farmor.

Hennes styrka minskade i kraft och hon kunde inte riktigt urskilja fara från det som var gott i samma utsträckning. Flickan kände förvirring och oro. Mamma och pappa log ofta mot henne, men något annat landande i henne från deras försök till leende. Det var förtvivlan, oro, rädsla och framförallt sorg. Mamma och pappa var ledsna. De hade heller inte farmor, förstås. Och inte heller moster, hon som fick hela caféet att skratta. Fanns ingen som moster, hon var unik i sin kärlek, den var rak och högljudd. De som var träffade av mosters kärlek visste det, hon behövde inte det starka läppstiftet för det.

Flickan hoppades att Det gamla landet kunde krama farmor och moster åt henne.

Åren gick och Det nya landet blev bekant.

Flickan var inte längre festens mittpunkt och det enda omgivningen fascinerades av nu var hennes outtömliga ängslighet. Fanns det ingen botten på denna 10-årings tårar? Hon var bara för mycket av allt fel och för lite av allt rätt. Det var mantrat hon tog med sig in i tonårens avgrund som skilsmässobarn. Mamma och pappa hade gått från mamma&pappa till pappa. Hon hade hade haft rätt gällande sorgen hon såg i mammas leende, för mamma flyttade långt iväg från henne tillsammans med lillasyster som också fanns vid detta laget.

Flickan var nu 22 år och farmor berättade från Det gamla landet att hon träffat på barnmorskan som efter 22 år hade kommit ihåg flickan och undrat hur det gått för henne. 22 år! Megabäbis måste ha gjort avtryck. Hur hade det gått? Hon var en megakänslig och arg ung vuxen i en megavilsen tillvaro. Hon visste och kände för mycket, upplevde sig vara berövad på friheten om att vara ovetande om världens orättvisor så tidigt i livet. Men allt detta och mycket mer tvingade henne att leva, inte bara vara vid liv.

Åren gick och vilsenheten sporrade henne till att skapa sitt egna hörn i universum där dessa känslor förde henne framåt. Vilsenheten fick henne att söka, vara nyfiken på allt det där som inte var självklart. Hon var ju Megabäbis som kände av det där som inte gick att ta på, hon bara visste och kunde därför varna om det behövdes. Hon kom underfund med att svaren fanns inom henne och att det var Det gamla & Det nya landet & allt däremellan som fått henne att tvivla. Nu var hon vuxen och fick chansen och ynnesten att med hjälp av sin superkraft hjälpa andra flickor, pojkar, mammor och pappor att navigera och hitta sina inre superkrafter som hon visste fanns där. De hade alla en historia att berätta precis som hon själv.

Moster levde kvar i Det gamla landet och skickade superkrafter i form av rak och högljudd kärlek med jämna mellanrum, samtidigt som farmor log från sitt hörn av himlen när hon fick se Megabäbis använda sina superkrafter där nere på jorden.

🤍