Jag är Nina,


kär i det autentiskt skrivna ordet som fortfarande har modet att vara krävande mot mig som människa. Det skrivna ordet som lekfullt och oraffinerat berättar om livets små och stora angelägenheter. Det som vädjar om att få ha sitt utrymme, sitt mellanrum och sin tidlöshet i fred.

Det skrivna ordet som är självmedvetet gällande sin krävande natur och låter mig passera fritt förbi, men på samma gång inte låter mig komma undan.

Jag är kär i det skrivna ordet som inte låter sig hållas gisslan, inte låter sig dissekeras sönder till den artificiella själen och bort från den mänskliga. Det som svävar tyngdlöst genom tidsåldrar som ett väsen men erbjuder en spegelbild i var och en av dem.

Jag hoppas att denna kärlek visar sig vara av livslång karaktär.




Hjärtats röst.





Jag ligger här och tittar på dig och upprepar mig som den trasiga Linkin Parks Meteora i hyllan du lyssnat isär under åren ikapp med din självömkan. Du platsar inte i ett julmysterium precis. Jag vill påminna dig om att det inte finns något festligt över dig, bortsett från maskeradutsmyckningen din uppsyn bär.
Inget mysterium.
Tvärtom väldigt...


Bäbisen eller ja, jättebäbisen är väl mer korrekt uttryckt, tog sig ut i världen med nästintill 5 kgs tyngd. Omgivningen var intresserade av henne, de fascinerandes. Så stor tjej, wow megabäbis!

En sån där.

03.12.2018

En sån där som hyser respekt för nattens förmåga att ta sig in där det aldrig läker.

Varje år. Varje månad. Varje leende som blir. Varje leende som uteblir. Varje vecka. Varje gång vi ser. Varje gång vi tittar bort. Varje dag. Varje vänligt ord. Varje ont. Varje timme. Varje försakad tår. Varje torkad. Varje minut. Varje andetag.

Hennes ivriga men bestämda lilla röst hördes på håll, hon verkade ha något viktigt att säga. Jag försökte lyssna så uppmärksamt jag bara kunde.