Jag är Nina,

kär i det autentiskt skrivna ordet som fortfarande har modet att vara krävande mot mig som människa. Det skrivna ordet som lekfullt och oraffinerat berättar om livets små och stora angelägenheter. Det som vädjar om att få ha sitt utrymme, sitt mellanrum och sin tidlöshet i fred.

Det skrivna ordet som är självmedvetet gällande sin krävande natur och låter mig passera fritt förbi, men på samma gång inte låter mig komma undan.

Jag är kär i det skrivna ordet som inte låter sig hållas gisslan, inte låter sig dissekeras sönder till den artificiella själen och bort från den mänskliga. Det som svävar tyngdlöst genom tidsåldrar som ett väsen men erbjuder en spegelbild i var och en av dem.

Jag hoppas att denna kärlek visar sig vara av livslång karaktär.